I år är semestern en aninng mer efterlängtad än flera år tidigare. De sista veckorna har arbetet varit mest att överhuvudtaget lyckas få något uträttat. Tack vare god kollega och gott samarbete har vi genomfört det vi tänkt och det vi varit ålagda att göra.
Första semesterdagen vaknade jag upp med nåt som liknar baksmälla trots att ingen alkohol var intagen. Vi hade fiskat kvällen innan och mina fiskekamrater drog stora fiskar. Kanske hjälpte jag dem att ta i med min mentala kraft så hjärnan fick en knuff.
Förmiddan tillbringade jag i köksskåp, en rensning både mentalt och materiellt. Fy fasen vad mycket saker vi har. Nej troligen inte mer än andra och det mesta är såklart kära saker med minnen. Inget av värde för andra men för oss, mig och Janne, är det påminnelser om de liv vi levt både innan och efter vi bildat gemensamt hem. Men varför spara när återbruk numera är ett etablerat begrepp i vårt land? Med all säkerhet skulle andra kunna finna glädje i en gammal vas eller kruka men det skulle kräva mer energi av oss (mig) att anordna en loppis än att behålla sakerna i skåpen. Så hur blev det då? Några gamla plastglas slängdes, några ställdes i badrummet för att användas som tandborstglas. Tomma glasburkar och udda lock for till återvinningen. Två små skålar med rosor och udda kaffeglas ställdes på bänken för att fara till tippen. Efter att de stått på bänken ett par dagar for de in i skåpet igen för jag skulle slippa se dem. Så är det med mig, det som inte syns kan inte heller existera, håll skåpet stängt och behåll sinnesron.
Andra semesterdagen plockade jag upp tre av barnbarnen och for på utflykt. Även Malin med vän hängde med oss halva dagen. En heldag inom länsgränsen, vi besökte Lustiga landet och Hallagården. Mormorhjärtat är påfyllt. När vi skulle åka hemåt fanns önskan om att ta med ett ulligt får med lång svans i bilen. Tyvärr var bilen full med matsäck och regnkläder så det fanns inte plats. Jag överlåter till flickebarnets föräldrar att se över möjligheten att omge sig av ulliga gulliga får med lång svans.
Känslan av baksmälla hänger kvar och jag kan inte göra mer med den än att ta emot och tacka för den nedvarvning den medför.
Mina ord, min sanning, mitt liv.
