Alla sommarprat i jag plöjt igenom under sommaren har gjort att en rannsakan över varför jag är som jag är roterat dagligen och förstås även under en del nätter av sömnbrist. Sommarpraten är livsbetraktelser och livserfarenheter av en brokig skara berättare, jag lyssnar och känner igen mig i många, häpnar av andra, tar till mig andras betraktelser och gör om till mitt eget. Ofta hänvisar sommarvärdarna till sin barndom och sitt ursprung och att det är starten i livet som banat den väg som lett till var de befinner sig idag.
Visst, ursprunget är alltid grunden, men det som sker under livsresan och hur vi kan ta emot och hantera vad det än må vara formar en.
Någon sa "vi väljer inte vad som drabbar oss i livet men kanske kan vi välja vad vi låter det göra med oss".
Det provocerade mig. Hur kan man välja? När jag stått mitt i en så kallad "drabbning" i mitt liv så har jag inte haft kapacitet att fundera över "Hur ska jag välja att hantera det här?" När "drabbningen" kommit över mig har det handlat om att inte sluta andas, inte sluta leva, inte sluta fortsätta framåt, inte sluta ha planer.
Sommarvärdarnas berättelser/betraktelser lägger spår. Spår banar väg, bakåt och framåt, spårar ur, spåren finns där och ibland växlar de om och ändrar banan mot oanade mål. Sommarens spårande och rannsakan har gjort ömsom ont, ömsom öppnat sinnet. kunde jag valt att göra många saker annorlunda? Jag har en sjuklig kontroll över mig att inte falla och att jag och mina nära inte ska hamna i traumatisk livskris. En kontroll som är en gummisnoddsliknande navelsträng starkare än livet. Släppa och hålla kvar samtidigt. Jag har släppt en del men inte så mycket som jag borde. Livskriserna kommer oavsett, det spelar ingen roll hur hårt jag håller i kontrollen. Det viktiga är att man orkar ta sig igenom, för på andra sidan "drabbningen" fortsätter livsresan i kända och okända spår och det ger insikter som gör mig än mer ödmjuk och tacksam över det och dem som står mig närmast.
Sommarvärdarnas berättelser/betraktelser lägger spår. Spår banar väg, bakåt och framåt, spårar ur, spåren finns där och ibland växlar de om och ändrar banan mot oanade mål. Sommarens spårande och rannsakan har gjort ömsom ont, ömsom öppnat sinnet. kunde jag valt att göra många saker annorlunda? Jag har en sjuklig kontroll över mig att inte falla och att jag och mina nära inte ska hamna i traumatisk livskris. En kontroll som är en gummisnoddsliknande navelsträng starkare än livet. Släppa och hålla kvar samtidigt. Jag har släppt en del men inte så mycket som jag borde. Livskriserna kommer oavsett, det spelar ingen roll hur hårt jag håller i kontrollen. Det viktiga är att man orkar ta sig igenom, för på andra sidan "drabbningen" fortsätter livsresan i kända och okända spår och det ger insikter som gör mig än mer ödmjuk och tacksam över det och dem som står mig närmast.
Jag är så innerligt tacksam över mina barn och allt liv jag har och har haft omkring mig.
Jag är innerligt tacksam över min livskamrat som tillsammans med mig är ett sjuhelsikes bra team. Att vi efter "drabbningar" fortfarande planerar framåt, tillsammans.
Jag är innerligt tacksam över mitt ursprung, mina föräldrar som gav mig livet.
Jag är innerligt tacksam över mina syskon och deras familjer, mina vänner och alla ni många släktingar och bekanta som på ett eller annat sätt finns i mitt liv.
Jag är innerligt tacksam över min livskamrat som tillsammans med mig är ett sjuhelsikes bra team. Att vi efter "drabbningar" fortfarande planerar framåt, tillsammans.
Jag är innerligt tacksam över mitt ursprung, mina föräldrar som gav mig livet.
Jag är innerligt tacksam över mina syskon och deras familjer, mina vänner och alla ni många släktingar och bekanta som på ett eller annat sätt finns i mitt liv.
Och även om det fortfarande är svårt att uttala orden högt så kan jag skriva ner dem i den sista raden i min sommars betraktelser:
Jag är innerligt tacksam över att jag är jag.
