Min utbildningsresa

Speciallärarutbildningens har för mig varit minst sagt omtumlande. En uppdatering och en ögonöppnare för vad specialpedagogik handlar om. Studierna har gett mig ett nytt sätt att tänka och analysera mitt pedagogiska förhållningssätt. Litteraturen, diskussionerna på träffarna och i lärgruppen, föreläsningarna och våra skriftliga uppgifter har blivit nya redskap att använda i mitt yrke som pedagog. 

Utbildningen tillsammans med att arbeta i träningsskolans verksamhet har gett mig ytterligare verktyg att bemöta elever med speciella behov. Förmåga att kunna resonera utifrån olika perspektiv ger mig möjlighet att välja en kombination av perspektiv som en kompromiss för att ge varje specifik elev det mesta möjliga i sin rätt till utbildning. Oavsett funktionsvariation, diagnos eller inte så har alla elever rätt till att få den undervisning som passar dess behov och förmågor att nå kunskapsutveckling på bästa sätt.

Jag har tagit till mig en slags beredskap att alltid vara kritiskt tänkande, att kunna omvärdera och bygga på min kunskap, använda förnuft, nyfikenhet och den kunskap som mångårig erfarenhet som förskollärare gett är min väg mot specialpedagogiskt förhållningssätt. En kombination av egen erfarenhetsbaserad kunskap och kunskap som har sin grund i vetenskaplig forskning.

I början av utbildningen var jag från och till vacklande i om jag hamnat i rätt utbildning. Min grundutbildning är förskollärare och jag har arbetat i förskola och förskoleklass i många år. För några år sedan kom jag in på specialpedagogutbildning men av personliga skäl tackade jag nej till studier då, vilket jag senare ångrade. När jag sen sökte utbildning igen blev det till speciallärarprogrammet med inriktning utvecklingsstörning jag sökte mig till. Anledningen till att jag ändrade specialpedagogisk inriktning var att det i den förskolegrupp jag arbetade i fanns barn med utvecklingsstörning. Idag känns det som mitt val att studera till speciallärare blev lyckat, jag vill arbeta med och för eleverna. Det är framförallt viktigt för mig att få redskap att hjälpa eleverna att uppnå kunskapsmålen efter sin egen förmåga. För min egen skull och för de barn och elever jag möter i mitt yrke ska jag göra mitt bästa för att nå mitt eget mål. Tyvärr är min egen stress inför alla uppgifter i utbildningen ett hinder som gör att jag ibland förlorar tron på mig själv. Jag ställer höga krav på mig själv att göra rätt. Ytterligare en sak som stressar mig är att kollegor i olika yrkeskategorier inom skolan, elever och vårdnadshavare har förväntningar på speciallärare som kan vara stora och också skiljer sig åt. Under kursträffarna och i lärplattformens forum har vi diskuterat vikten av att få en tydlig arbetsbeskrivning när vi får en anställning som speciallärare. Vi har även styrdokument att förhålla oss till - Läroplaner, skollag, dokument om mänskliga rättigheter såsom barnrättskonventionen, Salamancadeklarationen och konventionen om rättigheter för funktionshindrade. Under min resa genom utbildningen har jag utvecklat min kunskap i att relatera till styrdokumenten med tanke på min specialisering utvecklingsstörning.

Våren 2017 fick jag en anställning som speciallärare på en specialskola för elever med synnedsättning och ytterligare funktionsvariation av olika grad. Jag arbetade där under ett år och tillsammans med att jag samtidigt utbildade mig gav det mig en erfarenhet jag aldrig kunnat få någon annanstans. Tyvärr gjorde privatlivet en kullerbytta och jag avslutade tjänsten efter ett år och är nu anställd i en kommunal skola i min hemkommun. Här finns fem elever inskrivna i grundsärskolan, två av dem läser inriktningen ämnesområden, träningsskolan. Min arbetsuppgift nu är att följa en av eleverna i träningsskolan och ansvara för hans utbildning – kunskapsutveckling. Eftersom jag är förskollärare i grunden kommer jag efter avslutad speciallärarutbildning ha behörighet att undervisa i träningsskolan. Jag vill därför göra en forskningsfördjupning i ett ämne som jag kan använda i den verksamhet jag får lärarbehörighet i. Frågan är nu hur jag ska tänka vidare i val av fördjupningsområde.

Resan fortsätter

Den första examinationsuppgiften höll till en början på att knäcka mig. Att leta vetenskapliga artiklar på engelska med koppling till mitt tilltänkta forskningsområde var en utmaning av rang. När jag sen funnit vad jag sökte, läste och satte mig in i varje artikel så begrep jag plötsligt hela kedjan med syfte, metod, undersökning, analys och resultat. Jag upplevde att det blev intressant på en annan nivå och jag tyckte faktiskt det var roligt att jämföra vad olika författare/forskare kommit fram till i sina undersökningar, sin forskning och det gav mig bra svar på mina forskningsfrågor. Jag har fått en helt annan grund att utgå från inför min egen forskning jag ska göra under vårterminen 2019. Jag tycker också att denna termin har gett mig en röd tråd som jag nu tydligt kan se funnits genom hela utbildningen. Jag kan använda det jag läste om i termin 1 till de uppgifter jag gör nu.

I min yrkesroll som speciallärare i träningsskolan har jag under terminen arbetat med att skapa inkluderande lärmiljöer till en elev. Jag har både misslyckats och lyckats. Det lyckade är att jag har skapat relationer till ett par elever som vid ett flertal tillfällen varit i konflikt med den elev jag ansvarar för. Det är elever som går i grundskola, klass tre, och behöver lite extra stöd. Jag har frågat klassläraren om vi kan skapa en läsgrupp där elever från klass tre kommer och läser för min elev och mig. Det har fallit väl ut och lyft alla elever. Efter att få en gemensam uppgift är konflikter bortblåsta. Nu spelar vi spel, pratar i matsalen, på rasten, i korridoren. Mitt syfte med att min elev ska ingå i ett sammanhang som betyder något för både honom och för någon annan har uppnåtts. Min elev har blivit mer kommunikativ och uppmuntrats till ett vidare socialt samspel. Min elev och jag får andra elever att lyftas genom att de fått en viktig uppgift, komma och läsa för oss. Det som jag ser som en aning misslyckat med skapandet av inkluderande lärmiljö är att läraren i den klass min elev ska följa är så "rörig" i sitt sätt att undervisa så min elev tappar fokus och blir jättetrött så fort vi kommer in i klassrummet. Lösningen är att vi deltar när det är undervisning i halvklass.

Uppgiften att analysera mig själv som en kvalificerad samtalspartner har också varit tuff. Det är inte enkelt att höra sig själv, men väldigt, väldigt nyttigt. Först tyckte jag att samtalet blev urbota dumt och knasigt, men efter att ha lyssnat några gånger och kopplat till litteraturen så ser och hör jag att det blev bra och att det är ett samspel mellan mig och den lärare jag samtalade med som gör att vi kommer fram till en lösning som ska prövas. Ett dilemma som framkom i det kvalificerade samtalet är att klasslärare, bildlärare, idrottslärare etc. och annan personal på skolan många gånger inte är insatta i problematiken kring särskolans elever. Det är ju inte heller deras uppdrag, det är vårt – vi som arbetar i särskolan. Som speciallärare kommer det troligen vara ett av mina uppdrag, att informera övriga lärare om problematiken kring elever som läser grundsärskolans läroplan som är inkluderade i klass.  Eller hur är det för er? Jag har tänkt skriva kommunikationspass till mina elever, har era elever det?

Hade jag inte börjat studera hade jag inte heller hamnat på den arbetsplats jag är nu. På denna skola finns fem elever som läser grundsärskolans läroplan, det heter att de följer sin klass, men ju högre årskurs, desto mer enskild undervisning.  Två av dessa fem läser inriktning ämnesområden – träningsskolan. Vi är fyra som arbetar i särskolans verksamhet, jag studerar till speciallärare, en kollega har arbetat i många år med vuxna personer med olika grad av utvecklingsstörning, en kollega är undersköterska, en kollega är grundskollärare.  Vi kompletterar varandra och kan ge och ta av arbetslivserfarenhet och aktuell vetenskaplig forskning. I nuläget har vi mötestid för reflektion och pedagogiska diskussioner en timma/vecka då specialpedagog deltar. Vi hinner sällan gå igenom mer än diskussioner om praktiska saker i verksamheten. I det kvalificerade samtal jag utförde och andra diskussioner med de närmaste kollegorna har jag känt att jag skulle vilja utveckla dessa möten mer med att ta upp pedagogiska dilemman till diskussion, ett kollegialt lärande kring specialpedagogiska frågor. Jag ska undersöka möjligheten att få mer tid till sådana diskussioner.

Utbildningen är för mig en av livets resor.  Hälsa och familj är ändå viktigast i livet och under hösten har en nära anhörigs hälsa fått och tagit all energi. Jag känner att jag halkat efter i studierna, hoppas och tror att jag kan ta igen det med envishet.

En sak i taget

Ta en uppgift i taget så kommer det kanske att gå vägen, ända in i mål. Det är dags att planera C-uppsats. Jag har tre betydande begrepp, kanske är det mina nyckelord, som jag läst in mig lite extra på i examination 1, det är inkludering, tillgänglig lärmiljö och delaktighet. Det är alla stora ämnen i sig och det gäller att formulera syfte och problemformuleringar så det inte blir för stort.

Teorier, det här är inte enkelt alltså. Tolkande, kritisk eller positivistisk som Loseke skriver om, i en mix?  När jag läser vad Loseke skriver om perspektiv och tänker på min forskning vill jag vara kritisk och tolkande. Men kanske jag behöver se ur ett positivistiskt perspektiv också? Och vara fri från värdering - nej det är nog inte ens möjligt. När det gäller olika teorier - perspektiv - diskurs - föreställningar - traditioner har jag en hel del att uppdatera. 

Varje gång jag ska påbörja en examination infinner sig en känsla av att jag inte kan någonting, att jag inte har något att tillföra och inte begriper uppgiften. Samma känsla har jag nu inför mitt uppsats-PM och därför är det svårt att blogga och krysta fram bra reflektioner. Jag missade en hel del viktiga saker inför pm-skrivandet i och med att jag inte kunde närvara på den förra kursträffen. 

För att försöka hitta tillbaka till mina egna kunskaper som jag har inom mig gjorde jag en tillbakablick och gick igenom en del anteckningar från vår första termin, där hittade jag de här noteringarna:

"Finns det ett rätt perspektiv? Att vara kritiskt tänkande är av vikt inom pedagogiken, att våga ifrågasätta. Den tolkande traditionen (eller heter perspektiv) vill förstå individen i sitt sammanhang och menar att en norm behöver inte gälla alla. Se till individen och dess behov."

"Ett vetenskapligt förhållningssätt stöder sig på vetenskapliga teorier. Den som har ett vetenskapligt förhållningssätt behärskar att använda ändamålsenliga metoder för att nå vetenskapliga svar i undersökning och forskning. Ett vetenskapligt förhållningssätt är att behärska vetenskapliga teorier och kunna använda sig av adekvata metoder för att komma vidare i sin forskning/sitt arbete och dessutom kunna analysera data och sedan förklara hur den kom fram till ett svar. Vetenskapligt förhållningssätt är att ständigt utvecklas och våga omvärdera sin kunskap."

"Att vara kritiskt tänkande. Teori, upplevelse, iakttagelse, kritiskt tänkande är en god väg mot specialpedagogik."

Ja, det är bara för mig att brottas vidare i teorier, perspektiv och traditioner och hoppas att jag hittar fram till min egen teoretiska grundtanke. 

Blod, svett, tårar och ett uppsats-PM

För några veckor sedan var jag helt säker på att jag inte skulle fullfölja utbildningen ända in i mål. Hälsan var inte på topp och hur i all världen skulle jag hitta något ämne att utforska och skriva om. Det var låst läge. Jag pratade med min chef, kollegor, familj, kurskamrater och det resulterade såklart i att jag är kvar. Under tiden jag läste Losekes bok och under litteraturseminarier klarnade det lite och jag kunde komma igång och skriva lite på mitt uppsats-PM. Loseke skriver att genom att se på vad andra forskare, uppsatsförfattare skrivit under rubriken ”fortsatt forskning” kan man hitta något som intresserar och på så sätt hitta ämnet och vägen mot en syftesformulering, problemformulering. Efter lite läsande hittade även jag något som kändes intressant. Tog sen en liten bit i taget en gång till och nu är mitt utkast till uppsats-PM inlämnat och jag känner mig tom. Det är som att lämna ifrån sig en del av sig själv, ett skötebarn, något som jag tycker mycket om och är orolig över att andra inte ska gilla det lika mycket som mig.  Hoppas och önskar att mitt forskningsproblem blir godkänt och att jag inte behöver komplettera med alltför mycket. Det tog lång tid att skriva teoridelen i mitt PM. När jag läste om olika teorier hittade jag en teori/perspektiv som jag inte läst om tidigare och blev nyfiken. Perspektivet är ett kommunikativt relationellt perspektiv och kallas KoRP, vad jag förstår är det Ann Ahlberg som myntat perspektivet. Jag har beställt en bok och ska fördjupa mig mer innan jag börjar med min forskning.

Inför IUP. Det finns saker som vi gått igenom i utbildningen och gjort examinationer kring som jag behöver lära mig mer om och det finns saker som jag upptäckt att jag tagit till mig och är bra på. En sak jag tänker på är åtgärdsprogram, här har jag visserligen fått en fördjupad kunskap men jag skriver inga åtgärdsprogram i mitt arbete, därför är jag inte bekväm i det. Om jag skulle ha ett uppdrag som innebar att skriva åtgärdsprogram skulle jag givetvis snart också bli bekväm med det. Det jag gör i mitt arbete med eleverna är det som ligger mig närmast och det är det jag kan bra. Flera av mina examinationsarbeten har handlat om kommunikation, och min plan är göra en studie om hur lärmiljö som främjar delaktighet och gemenskap mellan elever utvecklar den kommunikativa förmågan.

 

Min stress inför uppsatsskrivandet har uppgraderats då jag precis förstått att det handlar om en D-uppsats, en magisterexamen. Hjälp!