Sedan augusti 2016 har jag varit student och samtidigt arbetat. En bedrift kantad av idioti. Det är en bedrift att vara runt 50 och fortfarande kunna lära nytt, samtidigt som jag tycker det är kul vissa perioder. Idiotin jag känner är att jag utsätter mig för enorm påfrestning vad det innebär att prestera i examinationer både enskilda och i grupp, litteraturseminarier, praktiska uppgifter och inläsning av en enorm mängd litteratur. Studierna sker SAMTIDIGT som jag arbetar. SAMTIDIGT som familjen som är det viktigaste, blivit större men ändå finner sig i att stå tillbaka SAMTIDIGT som jag bytt arbetsplats och uppdrag några gånger. SAMTIDIGT som psyket  spökar med  halvhysteriska överlevnadsstrategier som angriper i skov. SAMTIDIGT som jag behöver  mina syskon och vänner mer än någonsin har jag tyvärr inte tiden eller kraften att ge just nu. Jag inbillar mig att i juni 2019 blir det lättare att andas. 

I min utbildning har jag under hösten bloggat. En examinerande uppgift. Bloggande har gjort att jag saknat "mittimittliv", min blogg med små händelser ur livet som är mitt. 

 

Jag läser till speciallärare med inriktningen utvecklingsstörning, något jag tyckte var en god idé en gång när jag varit sjukskriven och utbränd och sedan kom tillbaka till arbete med ett nytt uppdrag där uppdraget var att följa/leda ett barn med speciella behov.  Att inte någon skrek stopp! Kanske gjorde någon det men jag hörde inte, vilket varit ett vanligt förekommande beteende hos mig genom livet. Inte lyssna, kör på! Det kanske går hela vägen, eller så tar det stopp. Jag får se hur det går, nu är det bara slutspurten kvar. En C-uppsats, kandidatuppsats som för många inte är så ansträngande, men för mig är det en enorm uppgift som jag vissa dagar tänker är helt omöjlig att genomföra. Ibland när jag ställts inför prövningar så tänker jag - det går, det blir kväll idag också och då har jag klarat detta. Idag tänker jag - snart är det sommaren 2019 och då har jag fixat min examen och legitimation.