Malin är sjuk. Hon som aldrig blir krasslig har däckat. Jag trodde först hon fått sömnsjukan för hon bara sov och sov. Det visade sig att febern kommit och att hennes huvud värkte så hon inte orkade hålla ögona öppna. I morse var värken fast i min skalle och den värken var inte av den milda sorten. Nu har det släppt och läget är förhållandevis slappt.
Vi är ensamma hemma Malin och jag. Janne är på Gotland och arbetar. Han åkte 31 januari och väntas åter 11 mars. Finns egentligen inget mer att orda om det. Livet på pinnen. Jobba, jobba, jobba.
Dagarna rullar på. Morgon - kväll, måndag- fredag. Malin har sina aktiviteter och jag har mitt. Varje måndag dansar jag och det är min påfyllning för veckan. Det allra bästa sättet att få motion på. Glädje.
Mina funderingar runt valet av yrke snurrar på som vanligt. Som alltid. De som följt mina skriverier vet att barn är mitt allt. Förskollärare är min roll, mitt varande och mitt kall. Att vara pedagog är en Livsuppgift. För tillfället är jag mycket ifrågasättande till Sveriges förskolepolitik. Alla barn ges plats i förskola och det blir större och större barngrupper. Skolverkets rekomendation om mindre barngrupper kom som en dröm. Frågan är hur och om kommunerna kan genomföra det. Minskade barngrupper är trots allt bara en rekommendation. Det finns så mycket att säga om vårt yrke och vår förmåga att använda magi för att få dagarna att bli spännande, lärorika och utforskande för alla barn. Mitt jobb, mitt liv.
En rekommendation som många kommuner inte har möjlighet att göra verklighet av.
Nä nu orkar jag inte tänka på jobbet. Jag är ju hemma för att vabba.
